Bokblogg A&O&C

  "Here´s to books, the cheapest vacation you can buy."

I do believe in faries... I do, I do!

 

Jag har alltid älskar disney's tecknade version av J.M. Barries Peter Pan. Efter att ha sett den "o-tecknade" versionen av den blev jag ännu mer förtjust, men det var först när jag blev lite äldre som jag uppskattade berättelsen som bäst! Inte nog med att historien historien är freaking awesome så musiken minst lika grym! Hook blev ett måste att se, likaså Finding Neverland som handlar om när J.M. Barrie (Johnny Depp) kom på Peter Pans äventyr och skrev en teater av det! Vill ni se själva teatern finns även den på youtube.
För mig räckte dock inte filmerna. Jag ville veta mer exakt, eftersom jag vet att de filmatiserade versionerna förfinar och utesluter vissa detaljer av den verkliga berättelsen.
Så som så ofta tog jag mig en titt på adlibris och beställde hem en stor bok med vackert illusterad inbundning. Filmerna hade lyckats bra med att återberätta berättelsen, men ändå fann jag de där detaljerna! Peter Pan är en mycket glömsk pojke och har svårt med det där med känslor. När Wendy väl återvänt hem kom hon faktiskt tillbaka ibland för att hjälpa Peter med städningen. Tillslut dök han inte upp vid hennes fönster längre, och han hade glömt henne. Eller det trodde hon i alla fall. Men eftersom han aldrig åldrades hade han inte samma sinne för tid som Wendy, så när han väl återvände fick han ta med sig hennes dotter istället, och inom sinom tid hennes dotter och så vidare... Jag fann det hela väldigt sorgligt. Att Peter egentligen är en väldigt sorglig figur, som man ändå inte kan låta bli att älska - vilket berör! Man finner många viktiga budskap i boken och därför tror jag verkligen att det är en av de bästa sagorna för barn. När - eller om - jag får barn ska de få höra alla de fantastiska sagor jag själv stött på och tagit lärdom av. Nu låter jag som en gammal mormor...
Boken om Peter Pan uppfattade jag även som mer grym än filmen om honom. Jag antar att filmerna ska vara lämpliga för barn, men i boken förekommer faktiskt död. Den innehåller många bilder, men förstås inga hemska sådana. Tragedierna finner vi bara i ord.

Av Joseph Delaney

Jag blir faktiskt lite irriterad på adlibris när de påstår att boken är från "9-12 år". Det är säkerligen en smart idé så att föräldrar vet om boken är lämplig för just deras barn, men i detta fall har adlibris verkligen täjmt på gränserna. Personligen är jag 16 år och känner mig inte alls för gammal för denna underbara fantasy-serie, även om den är lättläst. Jag tror till och med att nio år kan vara för ungt för att läsa denna typ av berättelse. Den innehåller så mycket mörker och ondska, vad är rätt och fel och kan en trogen vän bli någon (eller något) man aldrig skulle kunna tänka sig att älska?

Väktarens Misstag är den femte delen om Thomas Ward under hans lärlingstid hos en väktare, vars jobb är att strida mot mörkrets makter. Nu när även självaste Djävulen är lös i världen skickas Tom till en annan väktare för variation och därför ett stort utbud av mer kunskap. Där är det tänkt att han ska studera vattenvarelser så som vattenhäxor. Men hans tillfälliga lärlingstid hos väktare Bill Arkwright blir inte som någon av dem hade tänkt sig. Djävulens egna dotter, Morwena, den mest fruktade av alla vattenhäxor, är på jakt efter Tom, och inget eller ingen i hennes väg kan stoppa henne...

Mer än så vågar jag inte berätta ifall ni skulle intressera er av att först läsa de fyra tidigare böckerna. Personligen tycker jag som sagt att serien kan läsas av gamla som unga, så jag tycker absolut att äldre läsare bör läsa serien. Det är en oerhört bra, klassisk, typ av fantasy-serie som nog uppskattas av många. Givetvis finns det romantik inkluderad, och visst, den är väl inte på någon "vuxennivå" med tanke på att Tom bara är 14 år. Det är väl det man kan sakna... Annars är handlingen Blodtörstig, Spännande, Överraskande och Underhållande! På sina ställen vågar jag till och med säga att den är riktigt läskig. Det är mer än en gång jag gått med varje muskel på helspänn efter att ha lagt ifrån mig boken!


Det finns sex böcker, allt som allt, ute om väktarlärlingen Thomas Ward:
Väktarens Lärling
Väktarens förbannelse
Väktarens hemlighet
Väktarens strid
Väktarens misstag
Väktarens offer

!VARNING FÖR EN YNKA SPOILER VARNING! inte mycket dock...


Spirit Bound är nu utläst och jag måste säga att jag är inte riktigt fick den där "Yeey-what-a-book"-feelingen. Men den var fortfarande riktigt bra, inte lika bra som jag hoppades på, men jag tror jag kan säga att jag hade rätt höga förväntningar.
   Nu ska jag inte sitta här och säga att jag satt och läste ut den på tre dagar helt oberörd. För det gjorde jag verkligen inte. Jag han med att bli både förtjust, förvånad, arg, glad och lite sur. Det sura kom i slutet när man läser den sista meningen och sedan inser att det dröjer en sådär... 7 månader (December) tills nästa kommer ut. Phust! Och det fräcka med den här boken var att när man läste den hade man verkligen INGEN aning om hur den skulle sluta. Verkligen ingen aning.
När man sitter där med boken och börjar tänka:
"Sådär kan de inte vara!"
"Vafan!?" eller hur man får ett flin när något oväntat händer, det är just då man vet att boken är bra, just för att man bryr sig så mycket och sätter sig in i situationen.
   I början hade jag faktiskt svårt att komma in i språket i boken. Det fick mig att tänka att Richelle skriver rätt konstigt för att jag stakade hela tiden. Men efter några kapitel var man tillbaka till hennes sätt att skriva och man var tillbaka på banan igen.
Dock kändes detta som en upptrappning till nästa bok (sista?) vilket det såklart var, men ändå! Den slutade som om någon kunde ha rivit ut den följande sidan, vad jag menar är att den slutade tvärt, men oh så spännande. En annan sak jag irriterade mig på var Rose. Faktiskt. Jag ville ha mera attityd från henne, mera spydiga komentarer och mera hänsynslösa och dumstridiga beslut. De blev flera mot bokens slut, men jag ville ha mer!
Det ska bli riktigt spännande att läsa Last Sacrifice (titeln skrämmer skiten ur mig!) Den kan verkligen sluta hur som helst! ett halvår kanske inte är så långt tid trots allt...eller?

 

   The Body Finder av Kimberly Derting

Violet Ambrose är våran huvudkaraktär i boken. Hon tampas med två problem: Jay Heaton och hennes hemliga förmåga.
   Violet är sexton år och har känt Jay sedan barnsben. De har alltid vart tillsammans och han är hennes bästa vän. Men nu börjar Violets känslor bli förvirrande. Varje gång hon ser honom börjar hennes hjärta slå snabbare och varje gång hon ser hans sneda leende börjar hennes huvud snurra. Det är konstigt men hon kan inte hjälpa det. Det värsta är att det inte bara är Violet som har lagt märke till Jays snabba utveckling under sommaren. Helt plöstsligt är han centrum för alla tjejers uppmärksamhet och Violet vet inte vad hon ska göra. Det bästa vore om hon kunde radera hennes jobbiga känslor som hotar att förstöra hela deras vänskap...men hur kan hon göra det när han är en så stor del av hennes liv?
   Han är nämligen den ända, förutom hennes föräldrar och farbror som vet om hennes förmåga att känna döda kroppar, i alla fall de som blivit mördade.
   Sedan liten flicka har hon känt ekon som de mördade lämnar kvar i världen...och avtrycket som de lämnar på sina mördare. Dessa ekon finns kvar runt om och de kallar på någon att hitta dem, någon som kan se dem.
Violet har aldrig tänkt på hennes förmåga som något positivt, det har mest lett henne till döda smådjur som hon hittat i skogen.
   Men när en seriemördare terroriserar staden börjar ekona efter hans offer följa henne. Hon inser snart att hon kanskse är den enda personen som kan göra något för att stoppa honom innan han skördar ännu ett liv.

"She heared her father gasp at the same time she recognized what she had uncovered. She felt his strong hands reaching for her from behind, pulling her firmly by her shoulders away from the fresh dirt and gathering her into his strong, safe arms...away from the sound that was calling to her...
And away from the girl´s face staring up at her from beneath the soil."

Detta var den bästa boken jag läst på riktigt riktigt länge! Den hade alla moment som en bok borde ha. Här hittar man äkta vänskap, kärlek, gastkramande spänning, mord, några tårar och såklart en övernaturlig förmåga. Kan man fråga efter mer?
Boken är inte skriven i jag-form som många av de andra böckerna jag läst. Men man vänjer sig så snabbt vid det så det är verkligen ingenting man irriterar sig på. Kanske blir det lite mera opersonligt men va tusan, det bryr man sig inte om! Med de 327 sidorna var det en helt lagom bok och hyfsat enkel att läsa. Det finns ingen fortsättning på den...tror jag? Jag ska inte säga att jag är helt säker, men jag gissar på det. 
   The Body Finder var helt "unputdownable" När man började läsa ville man inte sluta. Man fick dra sig från den för att få lite sömn och för att gå till skolan. Man ville bara fortsätta att läsa och läsa. Den blev liksom aldrig långtråkig. Det hände något hela tiden och den hakade inte upp sig på långa formuleringar eller långa obegripliga beskrivningar som jag känner att jag börjar göra nu....Så jag har bara en sak till att säga:
Du måste läsa den!



//Olivia

Burned av P.C and Kristin Cast

"Just because people stop worshipping, doesn´t mean the deity stops existing. The forces of good and evil move in a timeless dance, regardless of mortal whim or fasion."
"But Nyx is the godess."
"Nyx is our godess. You can´t really believe there is only one deity for a world as complex as ours."

Nu har jag just läst de sista sidorna ur Burned. Detta var sjunde delen i serien House of Night.
Denna serie är nog den som jag läst flest böcker ur. Såhär i sjunde boken känner man verkligen att man känner till karaktärerna bra och det är kul att få läsa om dem igen.
Dock var den här boken lite annorlunda jämfört med de andra i serien. Sjätte boken slutade verkligen jättespännande och jag undrade verkligen hur sjunde boken skulle ta sin form.
I House Of Night har man alltid fått följa med huvudkaraktären Zoey, I jag-form. Ibland har man kunnat läsa kortare kap om hennes kompisar, men i denna är det inte längre Zoeys tankar man får ta del av. Såklart kommer det några kapitel där hon berättar, men största delen av boken domineras av hennes vänner.

Nu kan man undra vart Zoey tagit vägen om man inte längre får följa hennes tankar. Även om det inte är Zoey som berättar så är hela boken helt och hållet OM Zoey och hon står hela tiden i centrum. Vilket är bra, det är så man vill ha det.
Jag blev dock lite arg i början när jag (förlåt) bläddrade igenom för att se när Zoey var med igen och upptäckte hur få kapitel det var. Efter att kommit en bit in i boken märkte man att man inte längre behövde Zoey som berättare för att boken skulle hålla uppe mitt intresse. Man kom ännu närmare de andra karaktärerna vilket var mycket kul! Plus att det blev mycket roligare när det väl var ut Zoeys synvinkel. Jaa...jag tror ni fattar grejjen. I Burned fick man läsa om lojalitet, trofasthet, äkta kärlek, nyfunnen kärlek, förnekad kärlek och mycket mer!Boken var, som vanligt i House Of Night, läsvärd!
Awakened heter fortsättningen och kommer ut i oktober, vilket inte är så långt kvar om man räknar med hur långt tid det skulle kunna ta...eller något...

As his eyelids fluttered open, I heard Nyx´s Musical laughter fill my mind, and her voice was saying:
No, Daughter, It´s not all over. It´s just the beginning...


Fortsättning:

Awakened (Oktober 2010)


//Olivia

Av Beth Fantaskey

"You can't tell me you want to marry me. You just called me a child!"
Lucius took a long time choosing his words. "You are a puzzle to me, Jessica," he finally said. "A mystery. But at least I am open to the possibility of exploring that which I don't understand."

Baksidan av boken: (Översatte själv, så visa barmhärtighet)
Att gifta sig med en vampyr passar definitivt inte in i Jessica Packwoods sistaårs "skaffa ett liv"-plan. Men då dyker en bizarr (och otroligt het) utbytesstudent som heter Lucius Vladescu upp och påstår att Jessica är en rumänsk vampyrprinsessa från födseln och att han är hennes sedan länge förlorade fästman. Rustad med nyfunnen självsäkerhet och en kopia av "Growing Up Undead: A Teen Vampire's Guide to Dating, Health, and Emotions", gör Jessica en dramatisk förvandling från ordinär amerikans tonåring till glamorös europeisk vampyrprinsessa. Men Jessica har aldrig ens blivit kysst - hur kan hon möjligen tillåta sig själv att ingå i ett långsiktigt förhållande? Eller ett evigt förhållande, för del delen?


Till en början blev jag lite besviken. Fast det är svårt att inte bli det efter att ha läst en sån fantastisk bok som Blood Promise. Jag tog inte berättelsen seriöst. Men den växte och likaså mitt intresse för den. Snart blev jag själv väldigt förtjust i den Rumänska vampyren Lucius. Men det finns delar av boken som bara gör mig förbannad. Karaktärerna är så löjliga - omogna rent ut sagt. Problemen handlar om liv eller död och de beter sig som 13-åriga småtjejer som precis börjat i högstadiet.
Samtidigt måste jag säga att den aldrig är seg. Kapitlena är ofta korta och det händer alltid något nytt och spännande i dem. Fast samtidigt är det just det som får den att kännas så oseriös. Känslorna ska byggas upp sakta men säkert, så att de känns äkta. Plötsligt kan en karaktär HELT ändra uppfattning efter en ynka händelse under ett kort kapitel. Jag blir bara frustrerad - men inte hela tiden. Berättelsen är liksom Vampire Academy skriven med ett ungdomligt språk som gör det hela mer humoristiskt och verkligt. Man känner igen sig i karaktärerna etc.
Den kunde kännas lite obearbetad, slarvig, på något sätt. Man hann knappt bli chockad innan vändnigarna kom. Ändå hade den förstås sin charm, och det var en rolig idé. Även om jag sa att den aldrig var seg så hände aldrig något väldigt drastiskt förrän i slutet, och då förstod jag inte riktigt varför det plötsligt blev så dramatiskt som det blev. (Får ursäkta om jag avslöjar för mycket!) Jag förstod förstås handlingen, men det blev lite löjligt, överdrivet, på något sätt.
Språket var hyffsat lätt, förutom Lucius formella, perfekta, ordförråd. Det lär man sig handera rätt fort ändå.

Det jag egentligen vill komma fram till är väl att den var helt okej. "It was nice" skulle Jessica ha sagt, men Lucius skulle förstås undra om det verkligen räcker. Vill man egentligen inte ha mer än så?

//Alexandra

För er som inte är medlemmar på Goodreads, bli det!
En jätterolig sida där du kan dela med dig av dina bok tips, göra listor på vad du ska läsa eller läser just nu, ranka dina böcker och läsa andras reviews eller göra egna! Grymt skön sida med många härliga böcker.

Glad långhelg på er!




//Olivia & Alexandra

 Fick hem på posten i går:

 

Jag har fått så många förfrågningar om vilka min nästa bok-offer ska bli så här kommer de:

Jag tar efter Alexandra och slår till på tre, det lät så kul när hon gjorde det.
Jag har bestämt mig för att lagra upp med några böcker. Jag vet inte om det är så smart...Men jag tänker göra det ändå.
Jag tar och beställer i två vevor. Den 18 Maj släpps Spirit bound. Om jag väntar tills dess och beställer flera böcker på en gång så kommer frakten och ta mycket lång tid...inte bra. Jag tror jag kör på



Sedan blir de ju såklart:



Ps. Snart kommer en sammanfattning av The Mark


//Olivia