Bokblogg A&O&C

Av Beth Fantaskey

"You can't tell me you want to marry me. You just called me a child!"
Lucius took a long time choosing his words. "You are a puzzle to me, Jessica," he finally said. "A mystery. But at least I am open to the possibility of exploring that which I don't understand."

Baksidan av boken: (Översatte själv, så visa barmhärtighet)
Att gifta sig med en vampyr passar definitivt inte in i Jessica Packwoods sistaårs "skaffa ett liv"-plan. Men då dyker en bizarr (och otroligt het) utbytesstudent som heter Lucius Vladescu upp och påstår att Jessica är en rumänsk vampyrprinsessa från födseln och att han är hennes sedan länge förlorade fästman. Rustad med nyfunnen självsäkerhet och en kopia av "Growing Up Undead: A Teen Vampire's Guide to Dating, Health, and Emotions", gör Jessica en dramatisk förvandling från ordinär amerikans tonåring till glamorös europeisk vampyrprinsessa. Men Jessica har aldrig ens blivit kysst - hur kan hon möjligen tillåta sig själv att ingå i ett långsiktigt förhållande? Eller ett evigt förhållande, för del delen?


Till en början blev jag lite besviken. Fast det är svårt att inte bli det efter att ha läst en sån fantastisk bok som Blood Promise. Jag tog inte berättelsen seriöst. Men den växte och likaså mitt intresse för den. Snart blev jag själv väldigt förtjust i den Rumänska vampyren Lucius. Men det finns delar av boken som bara gör mig förbannad. Karaktärerna är så löjliga - omogna rent ut sagt. Problemen handlar om liv eller död och de beter sig som 13-åriga småtjejer som precis börjat i högstadiet.
Samtidigt måste jag säga att den aldrig är seg. Kapitlena är ofta korta och det händer alltid något nytt och spännande i dem. Fast samtidigt är det just det som får den att kännas så oseriös. Känslorna ska byggas upp sakta men säkert, så att de känns äkta. Plötsligt kan en karaktär HELT ändra uppfattning efter en ynka händelse under ett kort kapitel. Jag blir bara frustrerad - men inte hela tiden. Berättelsen är liksom Vampire Academy skriven med ett ungdomligt språk som gör det hela mer humoristiskt och verkligt. Man känner igen sig i karaktärerna etc.
Den kunde kännas lite obearbetad, slarvig, på något sätt. Man hann knappt bli chockad innan vändnigarna kom. Ändå hade den förstås sin charm, och det var en rolig idé. Även om jag sa att den aldrig var seg så hände aldrig något väldigt drastiskt förrän i slutet, och då förstod jag inte riktigt varför det plötsligt blev så dramatiskt som det blev. (Får ursäkta om jag avslöjar för mycket!) Jag förstod förstås handlingen, men det blev lite löjligt, överdrivet, på något sätt.
Språket var hyffsat lätt, förutom Lucius formella, perfekta, ordförråd. Det lär man sig handera rätt fort ändå.

Det jag egentligen vill komma fram till är väl att den var helt okej. "It was nice" skulle Jessica ha sagt, men Lucius skulle förstås undra om det verkligen räcker. Vill man egentligen inte ha mer än så?

//Alexandra