Bokblogg A&O&C

 
! VARNING! KAN INNEHÅLLA AVSLÖJANDEN AV TIDIGARE BÖCKER !


My heart shattered. My world shattered.
You will lose what you value most....
It wasn't my life.... It wasn't even Dimitri's life.
What you value most.
It was his soul.


Just när jag trodde att en serie inte kunde bli mycket bättre blev den hjärtslitande bra! (Alltså väldigt bra om du frågar mig) Vissa författare måste vara mentalt sjuka så bra de skriver... eller magiker. Det är ju faktiskt också en möjlighet. För allvarligt talat. När en bok är så bra att man inte ens själv fattar varför sidorna nått sitt slut så fort är det något som är fel. Det är seriöst något magiskt över dem. Varje ord blir intressant. Varje stavelse klingar likt ljuva toner i ens öron. Shit, va djup jag känner mig just nu. Det jag vill komma fram till är att boken är helt j*vla awesome!! (Ursäkta mitt fattiga ordförråd)

Boken är heter, som ni ser, Blood Promise och är den fjärde boken i den otroliga vampyr-serien Vampire Academy, som är skriven av Richelle Mead. Berättelsen handlar om den modiga och otroligt tempramentsfulla Rose Hathaway, en Dhampir utan dess like. Dhampirs skulle man kunna säga är halvvampyrer. De dricker inte blod men är otroligt mycket starkare än människor. Dhampirs föds ofta upp i tron att skydda Moroi är det viktigaste. Moroi är goda vampyrer som inte dödar människor, men som då och då måste smaka av deras blod för att hålla sig friska. För det finns det människor som frivilligt delar med sig av sitt blod och de kallas feeders. Ni förstår, när vampyrer suger upp blod förs istället ett, ska jag säga, gift ut från huggtänderna och in i den som blir biten. Detta funderar ungefär som en drog. En fantastisk drog som är otroligt underbar, men också, såklart, beroendeframkallande. The feeders tycks vara helt nöjda med livet som frukostbord, just för att de bara lever på att vara höga och glömmer mer och mer bort det viktigaste i deras liv. Detta kan tyckas vara brutalt. Men för brutaliteten står de själlösa vampyrerna Strigoi. De livnär sig på blod, men tvekar inte att döda för att känna den ljuva triumfen.
Hela seriens handling har hittills handlat om Rose och hennes vänner och kampen mellan de goda hel- och halvvampyrerna och the Strigoi. Men i denna fjärde del tar handlingen en vändning. Plötsligt har Dimitri, hennes livs kärlek (och lärare) motvilligt blivit förvandlad till Strigoi! Det finns ingen återvändo, och Rose bestämmer sig för att ge sig ut för att finna sin kärlek och avsluta hans liv ordentligt. Men när hon väl finner honom, lika vacker (and übersexy) som innan, trots sina röda ögon och spökligt vita hud, kommer hon klara av att göra slut på honom? Eller kommer hon att slå följe med honom...?

Som sagt: HELT. J*VLA. AWESOME.
Rose, älskade Rose. Hennes tankar blir ens egna tankar. Även om man vet att saker och ting är fel så VILL man så gärna att de inte är det. Att det ska gå i vilket fall. Och man inser inte hur naiv man är förrän Rose själv gör det. Man är helt fast i Richelle Meads klor. Hon skulle kunna skriva vad som helst; hennes ord vägrar släppa en. Deras grepp är så oskyldiga, men ändå starka. Jag ville inte att de ska släppa mig, låta mig vara deras för alltid, eller i alla fall tills boken var slut. Behöver jag egentligen skriva mer? Var bara förnuftiga och LÄS DEN. Var inte rädd för dens magiska grepp. Det kan låta brutalt och beroendeframkallade, precis som giftet från vampyrers tänder, men den greppar en mer likt en kärleksfull omfamning. Varm, spännande och helt underbar!

Bäst jag slutar skriva innan jag blir dum i huvudet. Nästa bokinlägg som ni kan läsa av mig kommer troligtvis att vara om Väktarens Misstag som står på tur i läsplanen ;)

//Alexandra